För ett halvår sedan

var det här inte ens tänkbart:

Från det att Flip kom hem som åttaveckors, fram till nu, har Bosse varit oerhört tydlig och konsekvent med vad Flip inte får och får göra. Att Flip skulle få vila såhär tätt bredvid B var något vi aldrig trodde skulle inträffa, men efter flera veckors lektioner i gott uppförande tillåter nu B detta, i en begränsad mängd fortfarande såklart. Trots Flip ständiga trakasserier av sin bror, dvs att han försöker få igång honom med den här ( se nedan, sorry på underexponeringen ) looken och med ett gällt skällande rakt i öronen på Mr B, har Bosse konsekvent varit tålmodig, vänt bort huvudet och stått stilla tills dess att odågan dämpat sig. Har odågan gått på hårdare i ullstrumporna trots att B visat detta har Flip såklart åkt på stryk.

Bosse har en mycket distinkt linje, och den får inte passeras. Det som  förundrar mig är just hur otroligt konsekvent B alltid varit i sin relation med F. Konsekvent på ett sätt som jag aldrig fixat. Men ju mer Flip lär sig gott uppförande, desto mer utrymme ger B honom att interagera. Det har synts väldigt tydligt när F träffat andra hundar, hur språksäkert han visat upp sig, trots att han fortfarande såklart är en 7-månaders odåga emellanåt.

Bloggande på bortaplan

Eftersom de grävt av en kabel hemma får jag blogga när jag kommer åt internet. Jag hade lyckats boka in två mindre kuliga saker under förmiddagen, dels ett besök till tandläkaren för ett lagning av hål. :S Sedan iväg till vårdcentralen för influensavaccinet. Sprutan kändes faktiskt en del, men jag misstänker att hon lyckades sätta den i nåt. Om tre veckor blir det så en spruta till. Grabbarna hund har såklart fått sin långa promenad och en del träning, Flip har tränat kedja med läggande och uppsättande ( doggie push-ups ) med kommandon i utgångsställning. Han gjorde det strålande bra och lite har nog fastnat på film. Bosse har fått träna platsliggning med uppsättande med enbart fartig lekbelöning. Jisses vad han tokleker nuförtiden, alldeles galen! Härligt! Hann och ta lite kort från promenaden i förmiddags:

och så en från vilopausen hemma:

En klickertränares attityd

Igår brast det för mig under ett lydnadspass med B. Saker började krångla, han fixade inte väl intränade kommandon under proofing med mjuk hundmat som externbelöning. Som klickertränare tror jag ibland att jag är så enormt flexibel, att jag ändrar saker till enklare förutsättningar om jag börjar stöta på problem, men låter hunden jobba sig igenom svårare saker när det är läge för det. Det visade sig att jag fastnat i ett träningsmönster där jag faktiskt tappat bort en del av den första biten, och låste mig vid att hunden enbart ska jobba sig igenom ”utmaningen” ( som i det här fallet bara helt enkelt var alldeles för svårt ). Det stora problemet igår var alltså att jag kunde inte förstå hur det kunde vara svårt att utföra ett helt lydnadspass med mjuk hundmat i blickfånget hela tiden. Detta gjorde att jag förvandlades från en tänkande tränare till en klassisk tycka-att-det-SKA-funka-tränare och pressade honom för hårt. Ju mer stressad han blev desto mer frustrerad blev jag och jag kände hur ilskan började bubbla i maggropen.

Även om jag aldrig någonsin skulle ta ut min ilska över en hund, fysiskt eller med riktat hot, ska ni veta att Mr B upplever obehag så fort han märker att min glada tränarattityd försvinner och den där lilla irritationen smyger sig in. Som en räddande ängel kom Johan hem och lade sig i träningen. Jag visade hur det krånglade, att han inte kunde resa sig från platsliggning utan låg som förstelnad, han fixade det inte ens efter 10 sekunder, hur han sackade i fotgåendet när externbelöningen kom i blickfånget, och hur han bara satt kvar när jag skulle påbörja fotgåendet, med fastlåst blick på belöningen.

-Men, sa Johan, det här är ju på tok för svårt, märker du inte det? -Jamen, protesterade jag. -Han MÅSTE ju kunna jobba ett helt program med externbelöning. -Jo, men varför börjar du med den allra svåraste externbelöningen, frågade J. Där fattade jag hur illa jag fastnat, jag ansåg att eftersom B kunde ett helt program, och fått mycket förstärkning för det, så skulle han fixa det direkt med det bästa han visste synligt. -Du har väl aldrig tränat ett helt program med det bästa synligt, frågade Johan. -Njäe, sa jag och skämdes för mitt enkelspåriga tänk. -Nä, och kanske är det också så att du måste börja belöna små delar som du annars tar för givet för att de alltid funkar när du har dold belöning, typ starterna i fotgåendet. – Mm, fortsatte jag att skämmas. Han påpekade flera saker som jag verkar ha glömt och att jag fixerat mig för mycket vid att hunden ska jobba sig igenom saker. -Det är ju fortfarande så att hunden ska lyckas flest gånger, inte felas till tusen för att du gör det för svårt, menade J. -Visst ska felen komma, men inte i majoritet, då är du ingen bra tränare. Efter diskussionen tackade jag Johan för hans underbara sätt att engagera sig och för hur smart han är. Han flinade och svarade – Men Ida, jag pratar bara om saker du en gång lärt mig.

Vi pratade sedan vidare om hur viktigt det är att verkligen ha en tränarskalle under tiden man jobbar med hunden. -Hur det än är, sa J, så är det viktigt för hunden att du tycker att träningen ni gör tillsammans är rolig, och att du behåller samma jämna, glada humör under hela tiden, även när det strular och går dåligt. -Det är en stor del som kännetecknar en riktigt duktig tränare, sa J, att de kan hålla huvudet kallt och behålla samma lättsamma attityd under hela träningen och lägga bort andra känslor under tiden. -De andra känslorna kan du ta sen, påpekade han, men under träningen måste du bli bättre på att behålla glädjen, eller skådespela om inte annat, låt inte det negativa komma intill. Johan menade att jag kommit fantastiskt långt i min hundträning och att Mr B kommer vara den hund jag lär mig absolut mest på, alla kategorier, men att jag behöver bli bättre på att behålla en lättsam attityd och inte fastna i att utmaningar för hunden är det enda som betyder nåt.

Efter mitt sammanbrott och vår diskussion fick Johan hämtat B igen, härliga B, som alltid ger en en andra chans, med svansen viftande och glittrande ögon. Min knäppa, underbara lilla papillon. Det träningspasset rockade! Mina grabbar:

Varför vi hundmänniskor är dyra i drift

Livet kommer emellan

För det mesta flyter ju vardagen på utan direkt stora avbrott, men ibland händer flera ganska stora saker samtidigt. I förra veckan fick jag reda på att min ena moster avlidit, inte ens 60 år gammal. Min mamma är såklart väldigt ledsen över hennes systers bortgång och flera hör av sig till kusinerna för att trösta. Trots att det är ledsamt så hade jag ingen nära koppling, men en för tidig bortgång får iallfall alltid mig att återigen fundera över min egen och mina näras dödlighet.

Död kan ju se ut på flera sätt. Jag lyckades tex väldigt effektivt avliva vår tvättmaskin med hjälp av ett stort överkast för bara några dagar sedan. Jag brukar vara ganska rå och trycka in mycket tvätt i maskinen, miljövänlig, ekonomisk och allt som jag anser mig vara i rätt mängd. Tyvärr ansåg vår 10 år gamla maskin att nu fick det vara nog med misshandel. Den lade helt enkelt ner verksamheten och där stod jag med ett berg tvätt. Som tur är ska vi få hem en ny idag, och jag har stora förväntningar, då vår gamla trots allt inte tvättade särskilt rent eller var särskilt skonsam mot kläderna. Såhär kommer vår nya se ut: ( bilden är lånad! )

Jyckarna har fått en del träning, men inte riktigt i samma mängd som de brukar få. Flip har fått träna vidare på nosduttar på musmatta. Jag valde att klippa den betydligt mindre ganska snart eftersom han ville börja leta efter den exakta punkten på mattan, och eftersom det inte finns någon sån ( mattan är ju kriteriet ) så ville jag ta ner storleken på den till pyttig för att förvirra mindre. Han fixar tre pickanden och jag kan öka ganska direkt känns det som. Bosse har också fått ett pass med pickanden och den hunden är ju bara för snabb för sitt eget bästa. Hade han varit människa hade han definitivt avbrutit innan man hunnit instruera klart med ett ”japp, jag fattar, nu KÖR vi” och bara kastat sig över uppgiften, gjort fel hälften av gångerna men till slut lyckas få till det genom att vara flexibel. Jag kommer nog aldrig kunna klickerträna den hunden riktigt riktigt bra, han har så mycket förutfattat i sin skalle om hur HAN ”vet” vad vi ska göra.

Mr B och jag har kört igenom ettan, och tjafsat en del med varandra under träningen det sista. B tycker att han kan få bestämma när han ska ha externbelöningen och jag tycker att han behöver pressa på och fokusera bättre. Han är så suuuuperekonomisk i allt han företar sig, så råkar jag kräva lite mer så exploderar han, morrar och talar om vilken dålig tränare jag är. Såklart är det så till viss del, det är ju jag som inte lärt honom uthålligheten från början men att kunna fokusera på arbetsuppgiften trots externbelöning framför näsan, det HAR vi tränat på, visserligen inte det allra godaste, men där kan jag bli riktigt irriterad att han ens ska tjafsa om. Knäppa papiljott. Nu förstår jag bättre varför man väljer andra sorters hundar till arbete och det har inte ett dugg med kroppsstorleken att göra.

Flip har fått sitta lite fotomodell under några pass. Jag har inte haft så vidare mycket lust till fotograferandet, svårt när det är så dåligt ljus och jag har så dåligt objektiv som har dåligt ljusinsläpp. Men man tager vad man haver och här är juljycken:

Flipträning, sammandrag från veckan.

De sista dagarna har jag fokuserat på att jobba med markarbete i agility med båda hundarna. Flip börjar bli bättre på att springa i stora cirklar vid sidan av mig, även om han fortfarande har svårare för att springa längre ut från mig på vänstersidan, troligtvis på grund av fotträningen.

Igår kväll introducerades han för en kort tunnel på klubben, och som tur var kom A, en vän förbi, och kunde assistera mig ett par gånger. Det var nästan fånigt hur snabbt det gick för Flip att fatta grejen med tunneln. De första två gångerna visste han ju inte vad det gick ut på, men den tredje gången hade han fullt fokus på att springa igenom. Jag försökte sedan utan assistans och han fixade det på första försöket! Full fart och från båda sidor! Han är så duktig min lilla brunråtta!

Hemma har vi startat upp med 2×2 träningen och det går framåt tycker jag. Jag är lite osäker dock på hur jag ska fortsätta, men jag tänker hursomhelst inte stressa, utan låta honom få bra förståelse för ingången från alla vinklar. Jag kommer antagligen behöva köpa Susans video, det är trots allt lättare att förstå genom att se hur någon tränar.

Jag har också låtit honom springa mellan stolparna på hopphinder, med pinnarna på marken. Hoppa är ju inte läge för ännu, men jag kan ju alltid börja bygga värde för hopphindren ändå, som jag ser det.

Vi har börjat med nosduttarna på musmatta och mitt kriterie är nu tre duttar för belöning. Jag började med nosduttarna nära gungan för jag inbillar mig att det kan bli en bra koppling direkt mellan den typen av hinder och beteendet.

Här kommer en kort filmsnutt från lite träning:

Tack alla för omtanken!

Jag vill uttrycka min tacksamhet till alla goa som skickat krya på dig kommentarer, min arm är på bättringsvägen, men inte helt bra. Men blogga, det tänker jag iallafall göra!

Puss puss!

Vad är det med småhundars privata delar och blöt mark?

Det finns två saker som verkligen kan göra mig irriterad, ja faktiskt arg, när det kommer till Mr B. Det ena är att han är motsvarigheten till en istadig nordsvensk häst, ni vet en sån där som bara ställer sig flera gånger under, efter eller innan promenad, och bara glor på en med en blick som säger ”vadå, jag tänker inte gå en METER till” Detta gör han, och då helst på vägen utanför vår tomt, där det är som mest olägligt, eftersom det kan komma bilar, trots att de är få till antalet.

Som arbetsskadad klickertränare förstår jag hur väl han tränat mig till att vissa gånger ropa eller gå och hämta honom ( rätt ilsket då faktiskt när han stannat och glott. Jag borde säkert varenda gång istället bara fortsatt gå, utan ett ljud, och kanske belönat när han kommit. Nu råkar det ju som sagt vara så att det kan komma bilar just denna pyttesträcka innan skogsbrynet så alternativet är lite lurigt, även om jag många gånger just har lämnat honom där, ståendes som en åsna mitt på vägen. Irriterande, men högst träningsbart, även om jag såklart aldrig kommer lägga ner besväret.

Den andra saken, som jag borde tränat när han var liten, är att ligga riktigt på riktigt blöt mark. Just nu har jag inlett mission blöt markplats, och det ska vara så makaber träning att han ska kunna kasta sig i en mindre vattenpöl med samma entusiasm som vanligt. Jag tvivlar dock på att jag kommer lyckas, det här är det absolut svåraste jag gjort hittills! Att ligga med armbågarna är inte det stora bekymret, problemet är solklart att den bakre delen ska ligga tätt mot mark. Min papillon har uppenbart stora issues med att låta Petter Niklas pressas mot blött och kallt, vilket resulterat i varianterna: bugläggande ( framdelen ner och rumpan upp, hakan i marken är tydligen inget svårt dock ) fejkligga med bakdelen, dvs det ser ut som att han ligger men i själva verket spänner han lårmusklerna så att han kan kan hålla paketet ovan mark.

Premiären av denna träning blev rätt mycket pannkaka och jag har i nuläget nog förstört kommandot lägg ganska rejält så jag lär väl få motbetinga det rätt hårt för att få tillbaka ordet. Det lustiga var att jag blev så frustrerad att jag faktiskt tog till lite småhot för att få honom att lägga sig, dvs se stygg ut och låta sträng. Det blev jättetråkig träning och inte särskilt bra resultat, mest en Mr B med öronen strukna lätt neråt och långsamt utförande. Efter så lång tid som klickertränare blev jag förvånad över hur lätt det var att ta till sånt där skräptänk fast jag visste att det skulle bli kass, men det är verkligen ”där ideerna tar slut, tar skräpet vid”. Men jag lyckades få tillbaka honom de sista gångerna och han fixade ett par tre bra.

Till nästa träningpass ska jag definitivt ha en bättre plan och betydligt bättre belöning. Korv är tydligen inte the shit.

Utan blogg i 10 dagar!

Jag har ju en arbetsskada från ett bra tag tillbaka som gett mig tennisarmbåge. Tyvärr så är det riktigt illa nu vilket gör att jag inte kommer kunna använda dator, eller musen rättare sagt. Armen behöver verkligen få en chans att bli bra.  Ja, jag vet, jag har försökt med vänster arm, men det gör mig bara frustrerad att inte kunna vara lika snabb, så jag hoppar det helt istället. Det är för lätt att börja fuska när jag tycker det går trögt dessutom. Kasta belöningar måste jag dock göra från vänster arm och det är ju bara positivt att få träna mer på det.

Så det blir alltså antiinflammatoriskt i 10 dagar och fullständigt datorförbud från och med imorrn. Men jag kommer fortsätta träna hund och filma och fota, så förhoppningsvis kommer det väl ut lite alster efter de 10 dagarna.

Så till dess, ta hand om er!

HUGS N KISSES!

Flip 2×2 start

Imorse bestämde jag mig för att börja lära in slalom med Flip. Eftersom jag varit borta från agilityn ett tag var jag jättenyfiken på att börja med Susan Garretts 2×2 slalominlärning. I det allra första steget låter man hunden helt enkelt springa frivilligt mellan två slalompinnar ( elpinnar i vårt fall ) och belönar med kastad leksak framåt. Boll tycker jag var att föredra, den kommer långt och är lätt att kasta, men de som är duktigare på att kasta än jag, kan ju ta vad som helst. Efter första passet var Flip ganska trött, det tar på krafterna att springa sådär toksnabbt. Vi får se vad som hänt med förståelsen om några timmar.  Fördelarna med den här inlärningsmodellen är flera tycker jag, som flera andra före mig påpekat:

* Inlärningen går fort
* Hunden har hög fart från början
* Ingången till slalom kommer med från början ( hela starten är ju egentligen en enda stor ingång
* Slalomen blir självständig från start

Om man tränat utgångsställning mycket, som jag, till lydnaden, kan man få en hund som inte lämnar sidan i den här övningen det första. Det gjorde inte heller Flip. Jag tyckte det var smidigast och gav bäst träning att hålla i sele/halsband och släppa, ta hjälp av motståndsreflexen en aning för att ”spänna gummisnodden” så han sköt iväg. Om jag bara stod kom han och satte sig fot, så för att få fram ett bra beteende fick det bli såhär.

Här kommer ett av flera filmexempel på hur man börjar:

som baseras på den här: