Tjafs om småskit

Hoppa till kommentarer

Ibland blir jag förundrad över hur mycket folk verkar vilja gå in och bråka om smågrejer som faktiskt riskerar att bli problem i framtiden om man inte ser upp. Kloklippning är en sån där typisk grej tycker jag där många tycker att det ”bara ska fungera” de molhåller fast valpen/hunden tills den slutat kämpa emot för att sedan klippa klorna och tycker att de gjort ett bra jobb? Inte nog med att själva klippningen blir obehaglig i sig, att sitta/ligga i famnen kan bli vedervärdigt. Jag menar visst, om avslappningen i famnen hade resulterat i att hunden blir nersläppt på marken, då hade den lärt sig fort att slappna av, men när belöningen är en….kloklippning? Skulle inte tro det. Beroende på hur mycket valpen/hunden är beredd att fightas för att komma undan det obehagliga kommer man få varierande resultat. Vissa hundar upphör ganska omgående att slåss och ”gillar läget”, de hundarna kanske inte kommer tycka om kloklippning men de finner sig i den obehagliga situationen. Sedan finns det de hundar som mer och mer intensivt kämpar emot ju mer ägaren håller fast och tvingar sig på. Vissa som istället bygger på sig mer och mer stress under hanteringen och utvecklar riktig panik för kloklippning.

För mig är det fascinerande att man inte kan ta sig den korta tid det faktiskt tar att lära in en avslappnad, behaglig kloklippningsprocedur. Nej, istället tror man att man ”vunnit kampen” och att det kommer gå fortare med fasthållning och påtvingad klippning, kanske med höjda röster ”HÅLL STILL!” medan man i förlängningen kanske behöver åka till veterinären och betala dyrt med munkorg på. Men det var väl värt det, eller?

Eftersom en kelpievalp är snabb som en vessla och hal som en ål beslöt jag mig tidigt att ha medhjälpare till en början för att skapa en bra situation. De första gångerna jag gav mig på själv att klippa blev det nämligen bara ett par klippta varje gång. Visserligen bra tillvänjning, men svårt rent praktiskt att få till riktigt bra. Idag satt Johan mittemot mig med en liten påse blandade, små hundkex. Flip med ryggen, sittande mot mig. Precis som med motbetingning gjorde vi såhär: Jag tog en tass och Johan höll ett kex som Flip fick gnaga på medan jag klippte. Så fort jag släppte tassen försvann godbiten. När jag så plockade upp den igen kom godbiten åter fram. Under hela proceduren satt Flip blickstilla och lät mig dra i tassarna, pilla på och klippa klorna lugnt och sansat.

För de som sett Cesar vs klicker vad gäller kloklippning så är det en väg att gå, att lära hunden själv stoppa fram tassarna. För mig är det inte nödvädnigt eftersom jag vill sitta och ha hunden sittande, lutandes mot mig. I första läget vill jag bara ha en riktigt trevlig bild av kloklippning. För mig går detta betydligt fortare än om jag ska göra som vissa, tjafsa, hålla ner, säga nej, svettas som en gris, and so on.

Flera såna där småprylar som jag finner så onödigt att tjafsa om är att bada hunden, hur svårt är det och hur lång tid tar det att lära hunden att själv gå in i duschen, låta sig bli hanterad i ett badkar? Torka tassarna. Stulna föremål. Trimning. För flera är det så att ”det ska bara vara så, det ska man inte ha belöning för” Men jag är lat, jag vill att min hund gör det jag ber om direkt, istället för att jag ska behöva tvinga mig på, brottas med ( annat än lekbrottningsmatcher och för att få det måste jag lära hunden att du får det du vill, om jag får det jag vill.

4 kommentarer

Under Tankar om hund, Uncategorized