På jobbet, tidigare idag, fick jag äntligen det där goa suget som jag saknat länge för att blogga! Det är fullt ös i vår värld, både sambons och min egen och vår gemensamma. Arbete styr mycket av vår vardag och det är nog tur att vi båda verkligen älskar att jobba, annars hade det säkert blivit outhärdligt att vara ifrån varandra såpass mycket som vi ändå är. Jag jobbar fortfarande kvar som fritidsledare 50% och bygger samtidigt upp min verksamhet med hundfoton på canvas. Det är verkligen skönt att kunna putta in egna pengar i företaget och slippa skyhöga lån men samtidigt känns det som jag sitter på två stolar, jag behöver kunna fokusera fullt ut på fotandet. Nåväl, den tiden kommer…

Förutom att jobba stoppar jag in en del pluggande. Just nu läser jag två heldistansutbildningar via HLK i Jönköping ( högskolan för kommunikation och lärande ) En 7,5 p digital bildbehandling och en 7,5 foto eller visuell kommunikation, som den heter. Det som är så bra med dessa kurser är just att de verkligen är 100% på distans. Allt, även examination sker över nätet. Är du nyfiken på deras utbildningar kika in här: http://hj.se/hlk.html

Hur får hundarna sitt mitt i allt detta kanske man undrar? Faktum är att de får all tid, träning och motion de kan tänkas behöva därför att: matte behöver pauser i arbete framför dator och detta sker alltid i form av promenader, löpturer ( inte på ett tag nu hrrrm ) hundträning som måste testas för fotning eller ren näsjympa, såsom upplet.

När det kommer till hundträning upplever jag att jag utvecklats mycket det sista året, inte minst genom att ha så många olika kundhundar i studion. Om det arbetet och bilder kommer det komma mer om . Just nu känns det som sagt gott att äntligen fått dragit den där sega tummen ur. En fräsch nystart helt enkelt, och om man ska citera Smala Sussie så ”känns det rätt gött faktiskt!”

Amen det där blodiga örat då? Jo, kan berätta på vilket sätt jag lyckades frisera Bosse idag innan han skulle till grannarna för passning. ( Är gräsänka denna helgen då sambon är i Danmark och behöver då passning när jag jobbar kväll på bortaplan ) Skulle precis gå med hundarna när jag precis såg den där vita, tufsiga saken som låg och dåsade uppe på soffryggen. ”Sådär FÅR han bara inte se ut när jag lämnar honom” var min snabba tanke varpå jag, på tok för stressat, slet tag i min utredningsborste och rafsade över papillonen. I lite sömnigt chocktillstånd lät han mig härja när jag till mitt förtret insåg vilka fnoddar han hade bakom öronen. Översättning av fnoddar, som för övrigt är en väninnas och min beteckning för just detta. FNODD=tova som är som en filtkaka och som inte går att borsta ur utan måste klippas bort. Anyway, han hade fnoddar, jag hade sax och lite för bråttom. Flera fnoddar rök fint tills jag klippte i det jag trodde var en tova, men som visade sig vara Mr B´s örsnibb. ( Har hundar örsnibbar förresten? ) ”Klipp” sa jag, ”Ouiii!” sa han, ”OJ” sa jag och sa förlåt. Han blödde såklart all over sin vita päls, varpå jag ( inte direkt mindre stressad ) tog den blodiga pappisen och hystade in honom i duschen där han fick spolas av bryskt. Alldeles blöt, blodig och enormt förnärmad var han inte svårövertalad då vi skulle gå bort till våra mjuka goa grannar. ( Där blir man inte klippt i eller nersprutad med kallt vatten var hans åsikt ) Dagens lärdom fick alltså bli: Försök inte frisera en sömnig papillon i farten.

Fridens liljor.

/I

http://everydayglamour.daportfolio.com

Tabell hormoner

Bosse däremot, han är ganska lite hund. Återigen menar jag inte betongbyrackan utan just att han besitter väldigt få hundegenskaper och saknar flera av de jag nämnde med Flip. Jag ska försöka illustrera hur denna typ av hund istället fungerar. Jag har valt att kalla den här hundtypen katt-hunden.

Katt-hundarna kommer aldrig i sin vildaste fantasi förstå vad vitsen med att ta en pinne under en promenad skulle vara. Pinnar är enligt katt-hundar jordiga, stela och orörliga och luktar inte ens mat. Om man som dum ägare skulle få för sig att försöka fresta katt-hunden med en pinne lär man få stå där med ett tillgjort leende i ett tafatt försök att övertyga och katt-hunden kommer lägga sig i närmsta mosstuva. Vidare är inkallning katt-hundens mest relativa begrepp som endast och bara tillämpas antingen på eget initiativ eller för oxfilé fastnitad på ytterdörren. Som dum ägare kan man inledas i falsk tro att man faktiskt lyckats träna in en finfin inkallning när katt-hunden visar sig från sin allra bästa inkallningssida. Detta är dock ett tecken på att djuret har så ofattbart trist i sitt liv att även den lägsta av aktiviteter kan komma att duga.

Vad gäller aktiviteter finns det några basala saker som en katt-hund ägnar sig åt, den har dock en fast kvot per dag i hur mycket som går att utföra. Nummer 1 på aktivitetslistan: tvätta sig. En katt-hund HATAR att vara smutsig. Smuts är en styggelse och måste till varje pris putsas bort, oavsett annan pågående aktivitet. Nummer 2: gnälla. En katt-hund har lärt sig tidigt att husägaren har dålig tolerans för långa, utdragna, högpitchade ljud, och får genom den lidande, svärande ägaren igenom flera av sina önskemål. Nummer 3: stå och glo. En katt-hund lär sig ägare att tidigt börja rikta uppmärksamheten endast och bara på sig själv genom att ställa sig på det mest opassande ställe man kan hitta, tex mitt på en väg. Och slutligen nummer 4: fräsa på andra hundar. En katt-hund works alone. Hon skulle aldrig befatta sig med områdets white trash som inställsamt viftar på svansar eller dregglar på hennes nytvättade päls. Det finns folk och så finns det folk – det är katt-hundens motto.

En katt-hund pussas ALDRIG. Att pussas hade varit att visa tillgivenhet och det är enligt katt-hunden ett tecken på svaghet. Plus att man ju blir slemmig och smutsig. Och smuts är ju som vi alla vet:…..EN STYGGELSE! Just det. Stryka öronen bakåt görs endast och bara i situationer där katt-hunden upplever sig själv befinna sig i misär och aldrig som ett tecken på undergivenhet. Enligt en katt-hund kan folk komma och gå, och de ska bli mycket nöjda över om de får ett enda uns uppmärksamhet.

Alla har inte haft en katt-hund. Ni som har en katt-hund kommer förstå vad jag skriver, ni andra kommer få erfara när ni får äran att äga en. En katt-hund tränas inte efter ”boken” den tränar dig, så enkelt är det. En katt-hund är aldrig statisk i sitt sätt att se på världen, att se på belöningar, på andra människor och hundar. Den är och förblir undantaget som bekräftar regeln. Man måste älska sin katt-hund, de är galna, egna och alldeles alldeles underbara. Och det kommer alltid vara just deras frånvaro som kommer slå hårdast när de väljer att lämna jordelivet. Bosse, du är min katt-hund, nu och för alltid.

Igår satt Johan och jag efter ett upplet och en långpromenad och bara tittade på honom. Hur han gapskällde på en stor stock som han märkte var lite för tung att flytta, hur han senare hänger i samma stock vi hängt upp i ett träd. Hur snacksalig han är, Flip är nog bland de tjötigaste hundar jag träffat faktiskt, och jag borde såklart spela in en snutt för inlyssning. Hur fort han kan springa, hur tramsig han blir när det är folk hemma genom att retrieverlikt vifta med hela kroppen och bära saker som ska visas upp. Hur balanserad han är.Vissa hundar av samma sort eller av annan vallhundstyp som jag betraktat klarar inte av att gå upp i stress utan att fortsätta att varva tills de är på tårna, på ett osunt vis, och kan sedan inte komma ner. Flip har en naturlig spärr för där han ska stanna i sin uppåtspiral, och det märks så tydligt i att han aldrig tappar lyhördheten eller kan bryta när vi så önskar.

Flip är en människohund i kvadrat. Han vältrar sig i människobesök och barn är nog det bästa som finns. ( Fråga granntjejen som fått låna honom ) Bebisar är han så försiktig med och lägger sig gärna bredvid. Hoppar gör han mycket och gärna, vi gjorde tappra försök att konsekvent lära honom av med hoppande men det var lättare sagt än gjort. Jag börjar tro att hoppande är för kelpiesar som syre är för liv.

Innan vi skaffade kelpie fick jag höra en massa rykten om att kelpies kunde vara knepiga med andra hundar eller kanske då främst med andra hanhundar. Än så länge har jag aldrig träffat en hund med bättre flexibilitet i nya möten som Flip och hans bästa vän är en Border collie i samma ålder, av samma kön. Jag kommer nog aldrig glömma när vi var på klickerläger i Värmland och Flip fick träffa söta lilla Dagmar, en pomeranian, som alla vet bara är en tvärhand hög. Han blev mycket fascinerad av denna lilla sockersöta dam och kom till slut underfund med hur han skulle interagera med henne på bästa sätt, han lade sig helt sonika ner och lekte. Jag tror mycket av hans språkkunnighet och flexibilitet beror på hur vi bor. Han har hittills aldrig träffat en ny hund i koppel, alla möten har skett lösa ( och de flesta på hans initiativ hrrrm )

Flip är en kelgris med integritet. Kan han ligga ovanpå, knö sig emellan eller bara för en stund ligga och sova med huvudet i knäet så tar han den chansen. Men det får inte bli för mycket. Balanserad som han ju är väljer han också att lägga sig på golvet en stund, för svalka och för att få vara lite ifred. Flip älskar skäggstubb. Han kan sitta länge och gnaga i Johans skäggstubb och slicka honom tills han är alldeles slemmig. Han och jag har också en litet eget mysbussätt där vi nafsar varandra över ansiktet. Hade någon hundovan person sett en sån sak ( eller de där ledarskapsmanikerna för den delen ) hade de säkert trott att hunden kommer döda mig i sömnen senare eller åtminstone ta över hela hemmet. Faktum är att Flip har en fantastiskt bra bithämning, vilket jag känner av i just ett sånt mysbusscenario. Han vet exakt hur hårt man kan ta i en människoläpp och då överdriver han nog sin försiktighet eftersom jag är en rätt smärtkänslig person.

Visst är jag väl partisk nu men Flip är en riktigt snygg kelpie. Det finns faktiskt enligt mig en hel hög fula, glosögda kelpies med snipiga näsor och för stora öron. Inte Flip. Se bara:

Det här är bara få av de saker jag skulle vilja berätta om när det kommer till en alldeles alldeles fantastisk liten superkelpie. Grattis på ettårsdagen gubben!

Först ska väl sägas att allt som handlar om värden i hundträning är av praktisk art, i interaktion med djuret. Det kan ju vara svårt att diskutera huruvida pengar har ett egenvärde eller ett medel-värde med sina fyrbenta vänner. Värden i teorin kan vi alltså enbart ägna oss åt i diskussion med varandra, och detta i sin tur kan överföras i praktisk hundträning.

Om vi antar att vissa basala saker har, även för en hund, antingen ett egenvärde eller ett medel-värde. Med egenvärde menas här att något har ett inneboende värde i sig själv, dit hör tex glädje och lycka, sådana saker som är ett slutgiltigt mål. Andra saker har s.k medel-värden, detta innebär att det är saker som leder till någonting, exempel på det kan vara sovplats, som leder till sömn eller sexualpartner, som leder till fortplantning.

I hundträning gör vi ofta misstaget som tränare att ha lite för mycket tunnelseende. Vi antar att en leksak alltid besitter ett slags medel-värde,  dvs något som leder till lek, som ger glädje ( glädje varande ett egenvärde ) var gång vi pratar om upplevelser pratar vi om något som har ett egenvärde, som är slutmålet för vår strävan. Men om leksaken inte alls har funktionen av ett medel-värde i utgångsläget? Om hunden inte har någon användning av leksaken för att nå glädje? Kan man då skapa det?

Ett scenario man kan tänka sig är hunden som inte blivit introduerad för möjligheten att uppleva lek med en leksak. Den hunden kan man anta kommer ha svårt att praktiskt kunna leka på grund av sin begränsade erfarenhet, den VET helt enkelt inte att leken leder till något behagligt ( glädje )

Ett annat scenario kan man tänka sig hunden som upplevt det motsatta till glädje av lek med en leksak, den kanske har skadat sig under lek, och därmed också dragit på sig negativa kopplingar till leken som fenomen. Leksaken får alltså ett egenvärde som heter obehag kopplat till den. Samma sak kan vara med hunden som inlett lek med leksak och upplevt väldigt liten tillfredsställelse av leken som fenomen, där blir leksaken ”degraderad” för att inte uppfylla förväntan hos djuret.

Om vi antar och hoppas att de flesta som skaffar sig en valp introducerar leksaker för sin hund tidigt, får en hund som leker friskt och upplever glädje, ja då har leksaken i sig fått ett stabilt medel-värde bara genom att användas praktiskt.

Om vi istället tittar hunden i exempel två som, antingen genom obehag eller genom utebliven tillfredsställelse, gett leksaken ett icke-värde, kommer den att välja bort lek med leksak när den så introduceras.

Många tror att genom deras egna ansträngning i interaktion med leksak och hund, dvs man försöker låta gladare, leka mer intensivt osv, kommer påverka hundens värdering av leksaken, när det ofta bevisar motsatsen. Leksakens icke-värde kommer att förbli statiskt. Tänk dig någon som matvägrar, hur kommer attityden till mat förändras genom att den personen introduceras för mer mat mer intensivt, till det bättre eller till det sämre? Trots det ges detta fortfarande som råd till flera hundägare.

Om vi istället antar att vi kan förändra värdet på leksaken genom att tillföra saker som besitter medel-värde, ja då har vi helt plötsligt fått ett praktiskt verktyg att jobba med. Låt oss anta att en specifik typ av mat ( låt oss säga frolic ) har ett medel-värde hos hunden, dvs frolic leder till ett egenvärde ( ex glädje ) kan vi då överföra det värdet till leksaken med ett icke-värde i båda hundfallen? Javisst! Till en början kanske det i praktiken handlar om att förändra hundens hela attityd och förväntan inför åsynen av en leksak. Det innebär att när synen av en leksak presenteras, presenteras också möjligheten att få tillgång till det som för hunden har ett medel-värde, i detta fallet frolic.

Om hunden äter frolic medan den ser en leksak sker i bästa fall en direkt värdeöverföring, där leksaken laddas med ett värde. Detta kanske måste göras flera gånger för att i praktiken kunna se en attitydförändring hos hunden, detta varande tex viftande svans, spetsade öron eller ett framåtlutat, nyfiket kroppsspråk.

Att prata om värdeöverföring eller laddande av objekt av icke-värde är något som är en värdefull kunskap att besitta som hundägare. Om vi ska kunna träna våra hundar kräver det att vi har objekt eller handlingar som är direkt värdeladdade, antingen som egenvärde eller som medel-värde.

Ibland har en handling både ett medel-värde och ett egenvärde samtidigt. För vissa hundar har tex hoppande över agilityhinder båda delar, hoppandet i sig kan dels ge tillfredsställelse i sig ( egenvärde ), bara genom att hunden utför det, men kan också vara ett medel-värde, som leder till något annat, tex mat eller en boll.

Om vi antar att vi lyckats träna upp leksakens medel-värde och fått hunden att leka genom att värdeöverföra, i praktiken: ge frolic för att se på, peta på, plocka upp, interagera med, leksaker, så måste vi också anta att vi kan göra tvärtom.

Vissa hundar ser precis samma icke-värde i mat, detta verkar vi dock ha svårare att förstå, eller kanske att acceptera, troligtvis eftersom det tillhör en sådan grundläggande sak för hunden att vilja ha för att inte svälta ihjäl i vår tankevärld. Vi måste bara komma ihåg att detta säkert gäller för en hund där mat inte serveras på regelbunden basis, en riktigt svulten hund skulle säkert också välja mat framför lek, även fast leken hade ett högt medel-värde.

Slutsatsen är alltså att hundar kan både ge mat och leksaker ett icke-värde eller ett medelvärde, beorende på erfarenheter, vad leksaken/maten har fört med sig. I hundträning är det viktigt anser jag, att vara medveten om detta men också att veta hur man, med ganska enkla medel, kan ladda både mat och leksaker att få ett medel-värde, just genom introducerandet av något med ett högre värde, som i sin tur ger hunden tillfredställelse. Först när man laddat kan man börja belöna och först då ger leken eller maten hunden ett värde!

ser det väl ut här inne?

Har varken haft tid eller lust för bloggande det sista. Fotandet tar upp en del tid, sociala aktiviteter såsom middagar en, hundträning och långpromenader en. Men snart kanske andan faller på, vem vet……